Mein Leben in schwarz und weiß

Halvskums

2012-02-23T04:22:00.001-08:00

Nsnskalsbdv

Hjhhaajaj

2012-02-06T10:51:00.001-08:00

Hejjjj

55555555555

2012-02-05T12:10:00.000-08:00

Hhhhh

2012-01-12T13:14:00.001-08:00

Hdjsbosskbsjs

Hhh

2011-12-12T10:50:00.001-08:00

2011-12-07T03:39:00.001-08:00

2011-12-07T03:28:00.001-08:00

2011-12-05T08:25:00.001-08:00

2011-12-04T13:06:00.001-08:00

I min ensamhet

2011-11-26T14:07:00.001-08:00

Ligger och stirrar på taket. Vart ska jag ta vägen? Känner mig helt sönderslagen.

Less på livet

2011-11-26T11:57:00.000-08:00

Min berg- och dahlbana har åkt förjävla långt ner.

Igår skulle jag sova över hos en god vän till mig. Vi lyssnade på musik, spelade spel och hade det bara trevligt. Därpå kommer hennes plast pappa hem. Han knäcker en öl och gör oss sällskap. Allt som kvällen rullar på så ser jag en sida utav honom jag aldrig tidigare sett. Han är rasistisk, snackar så jävla mycket skit.

Han frågar vart jag kommer ifrån. Jag svarar Sverige, men att min mamma kommer från Iran. Han grimarserar och börjar snacka skit om "de där" länderna. Jag säger inget illa tillbaka, han är ändå vuxen och man talar inte illa mot en vuxen.

Därpå frågar han om min pappa. Jag känner mig som fastfrusen på stolen, jag tvingar mig själv att svara "Han har nyligen gått bort" Smärtan som slog mig, den var ofantligt hård. Jag svalde så hårt jag kunde för att inte börja gråta. Jag trodde att, nu när han visste, skulle inte det samtalsämnet tas upp igen.

Allt som kvällen rullar på beter han sig som en total idiot och jag känner hur frustrationen kokar inom mig. Jag ville bara ge honom världens örfil och be honom dra åt helvete.

Senare har vi alla tre förflyttat oss från köket till min väns rum, han och hon sitter på sängen, jag sitter på stolen bredvid. Vi lyssnar på musik och jag vill bara hem.

Efter kanske 1 - 1,5 timme så blir det tyst och han frågar mig "Har din mamma någon karl då"

Jag fryser till is och fattar inte hur en människa kan vara så jävla känslokall.

Jag tittar bara på honom med tom blick och svarar chockat nej.

Han ger sig inte där, nej, hans följdfråga på detta var "Är din mamma snygg då?"

Jag blir arg, ledsen, förbannad, sur, förkrossad. Jag svarade inte ens. Det enda jag försökte koncentrera mig på var att inte börja gråta.

Tillsist säger min vän åt hennes plast pappa att gå och lägga sig. Innan han gick frågade han mig om jag blev sur. Jag svarade nej.

Vilket jävla as. Min vän kom tillbaka in till mig och ville prata. Tårarna började forsa ner längs kinderna, jag kunde inte hindra det. Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit med om ett sådant känslokallt as.

Jag kan inte sluta tänka på det. Jag mår så dåligt. Vill bara vara ensam, ifred, ostörd.

Fattar inte ens att det hänt.

Komm und hilf mir fliegen!

2011-11-23T13:04:00.000-08:00

Det gör så ofantligt ont. Att min pappa inte längre är med oss förstår jag inte ens. Att jag aldrig någonsin, åtminstone inte i det liv vi lever nu, kommer att få se hans ansikte igen, att få känna hans lukt, höra hans skratt, kunna krama honom och inte få se hans leende igen. Det gör så ont när jag tänker så, men det som gör mest ont är att jag vet att det är sant. Jag har sett min egen pappa livlös, liggandes på golvet utan att höra ett enda andetag. Jag har till och med sett min egen pappa ligga i en kista... Jag förstår det fortfarande inte. Hur fan kan det här ha hänt?! Har det verkligen hänt eller drömmer jag en hemsk dröm? Nej, jag har kommit in i den fas av mitt liv där jag inser att det har hänt, jag kan inte intala mig själv att det inte hänt längre.

Jag har insett att denna fas av mitt liv rent ut sagt är ett helvete. Att dag in och dag ut undra vart pappa är, då jag lika snabbt kommer på mig själv att han inte är här... och han kommer aldrig att vara det heller.

Ibland känner jag mig totalt nedslagen och vill bara ge upp, men varför ska jag göra det? Jag har hela mitt liv framför mina fötter. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv, bli vadhelst jag än vill bli och jag ska göra det. Jag ska göra något helt magnifikt utav mitt liv, för både min egen skull och pappas, jag vill att han ska vara stolt över mig, inte se ner på mig och bli ledsen.

Jag tänker inte straffa mig själv på detta sätt längre, självklart har man rätten att vara ledsen, arg, frustrerad, förbannad och må hur fan man än vill må. Men stäng inte in allt inombords. Prata med någon, vem som helst. Mamma, pappa, syster, bror, kusin, vän, morbror, farbror, ja det kan vara vem som helst! Du behöver inte prata med många, bara du har en person som du kan öppna din värld och dina känslor för så räcker det.

Jag har haft turen till att ha världens (och då menar jag verkligen världens) bästa lärare som hjälpt mig igenom hela mitt trauma (och han gör det fortfarande!). Ibland kan det ju vara så att man inte vill prata med någon i familjen, eller kanske inte ens någon som står en nära, då kan det vara jättebra att ha någon annan att prata med, i mitt fall min lärare. Han har funnits vid min sida ända sedan min pappa gick bort. Han har varit min klippa i stormen och jag vet ärligt inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för allt han gjort för mig. När jag först började öppna upp mig för min lärare så kände jag en lättnad, det kändes som flera ton lyfts bort från mina axlar, jag kände mig dock inte speciellt nära honom, trots hans stöd och omtänksamhet. Jag vet inte varför, jag kanske var så instängd i min egen lilla bubbla att jag inte riktigt tog mig tiden till att vilja komma någon nära efter det som hänt mig. I nuläget kan jag ärligt säga att jag ser på min lärare som en utav mina närmaste personer i min omgivning. En sån där person som alltid har tid för en, no matter what. Det spelar ingen roll om du är ledsen eller glad, du kan alltid berätta om din dag.

När man blivit nedslagen av något som detta så är det väldigt svårt att finna orsaker till att ställa sig upp igen, men tro mig, det finns så otroligt många orsaker, du kanske inte ser dem just nu, jag ser dem inte heller ibland, men dem finns där.

Nu får ni inte tro att man alltid kommer vara så positivt inställd som jag är idag. För jag tänker inte ljuga för er, det är man inte. Ni kommer att ha era upp- och nedgångar. Vissa dagar känner man bara för att dö och andra känner man sig kanske till och med glad. Men huvudsaken är att försöka, åtminstone försöka, koncentrera sig på de bra dagarna man har.

Mitt liv är fortfarande som en emotionell berg- och dahlbana. Jag har fortfarande de här "låt-mig-bara-dö-här-och-nu dagarna" men det viktigaste är då att ta sig igenom dagen och inte gräva ned sig allt för mycket i allt som hänt, för det är det värsta man kan göra. Men även det händer ibland.